Från banområdet vid Neglinge station gick ett spår ner till Kolbryggan i Pålnäsviken. Det stora huset är "Syban" innan det byggdes till omkring 1917. Bakom "Syban" skymtar brandstationen. Däremellan går Skogsövägen till vänster bort mot Neglinge station. Dagens Torsvägen var ännu inte anlagd. Hela skogsområdet kallades för "Ekbacken". Skogen till vänster är idag ersatt av bebyggelsen på Bergudden. Bilden är från omkring 1908.
När jag var liten var spåret oftast fyllt med vagnar som inte användes så ofta. De som stod längst ner mot sjön hade en vitmålad skylt med texten “FÅR EJ GÅ I TRAFIK”. Där fanns också underredena till två stora vagnar som aldrig blev byggda. Det sas att de skulle ha blivit ett snabbtåg till stan men att projektet lagts ner.
Pia Enhörning. Foto: Hemming Krumm 1954.
Längs Pålnäsvägen, 1963. Jag hade fått en kamera...
Någon gång i månaden blev det ett förfärligt gnissel och oljud längs Pålnäsvägen.
"Spännande! Kolla! Nu kör dom på stickspåret igen!!!"
Det var dags att hämta fram någon vagn som stod “inbäddad” på spåret.
Vid spåret fanns också ett kolupplag där lastbilar hämtade kol. Men kolet tunnades ut och försvann så småningom och ersattes av en stor oljecistern. (Som så småningom rostade och läckte så att våran katt - som jagade möss i skogen - ibland kom in med pälsen full med olja.)
Längs spåret fanns också stora mängder ruttna slipers - alldeles för tunga för att bygga koja med...
Men det var väldigt spännande att klättra på järnvägsvagnarna. - Ja och så fanns det ett stort potatisland längs med spåret!
Kolbryggan
På Kolbryggan stod det en lång lång rad med sjöbodar täckta med korrugerad plåt. Det fanns dörrar både mot sjön och mot land. Och det fanns vatten och vass mellan bryggan och land. Där kunde man fiska småabborre.
Min granne, Erik Sommar, berättade att under både första och andra världskriget - då det var bränslebrist - så fiskade man längs bryggan efter kolbitar som hade trillat i sjön. - Saltsjöbanan elektrifierades redan 1913, men innan dess drogs vagnarna med ånglok. Säkert hämtades kol till dessa från Tyskland med ångfartyg som lossade kolet på Kolbryggan. Då var bryggan högre än idag och spåret gick troligen ut på bryggan så att man kunde lasta vagnarna lättare.
Kolbryggan, 1963
Kolbryggan byggdes 1893 och står på 3-5 meter långa stockar som har pålats rakt ner i leran.
Under senhösten 2004 har bryggan renoverats och många stockar har dragits upp ur leran och ersatts med nya. Jag har undersökt elva av dessa stockar och kommit fram till att de är tallar som kommer från Saltsjöbaden (eller dess närhet) och att alla avverkades vinter 1892/93.
Vill du veta hur jag kan veta att pålarna i Kolbryggan avverkades 1892/93, så kan du läsa om metoden - som kallas dendrokronologi - på min hemsida www.cybis.se/forfun/dendro. Mer "lokal" dendrokronologi hittar du här www.cybis.se/dendro/two-crofts/
En intressant detalj med de utbytta pålarna är att de alla har en eller två 20-25 centimeter långa hullingar fastspikade längst ner. Troligen har det varit tre hullingar på varje påle, men en del hullingar har lossnat när stockarna dragits upp ur leran. Kanske är det dessa hullingar som gjort att pålarna inte har lyfts upp av isarna under den långa tid som bryggan har stått. Det som brukar hända är att isen fryser fast runt några bryggpålar. Sedan stiger vattnet och isens lyftkraft tar med sig pålen uppåt - en liten bit varje isvinter.
... berättat av Lars-Åke Larsson